Under en tid i vår historia skickades barn härifrån Tornedalen norrut till kusten för att där få en ny chans att leva. Dessa barns öden fick inte föräldrarna alltid någon vetskap om. Då som nu är det svårt för ensamma små barn att slå rot i ett helt nytt landskap. På den tiden var vardagen olik den vi ser idag här uppe i norr med ljusföroreningar och tillgängligheten till omvärlden men vintern är fortfarande kall, lång och mörk.

När jag reser som ensam kvinna i min bil genom landskapet, samma väg, kände jag en stark närvaro i mina tankar, under stjärnorna, av dessa kvinnor.

Jag berörs av de många berättelserna, som idag nästan blivit till sagor och myter, på var sin sida om nationsgränsen i norr. Så många hinder efter vägen som gjorde att de aldrig under sin livstid fick träffa sina barn igen. I brev beskriver en mor hur hon försökt, men misslyckats gång på gång, att ta sig hela vägen till barnen för att hälsa på.

Breven nådde aldrig barnen, men istället deras barnbarn.

Jag kör min bil och tänker på hur enkelt jag gör den resan idag, fram och tillbaka. De kan få följa med mig genom tid och rymd, vi färdas genom natten tillsammans.

I mitt verk fokuserar jag på landskapet, där vi möts med urkrafterna och de andra varelser som vandrar här på jorden. Vi möts generation efter generation i vårt uppdrag att föra vidare något som vi själva har svårt att förstå.

Materialet som jag har använt består mest av objekt som jag funnit runtom i naturen, på de platser som historier fokuserar; de tornedalska landskapen och runt ishavets stränder.

Narvalen som simmade djup i havet, älgen – jakten, renen – livet, fåret – hemmanet och även en liten, liten mus som frös ihjäl en vinter i utemagasinet, under skosulan i min farmors näbbsko!

De gestaltar både livet och mörkret och de möten höljda i tidens slöjor som jag hört berättas om.

Genom tid och rymd talar de till oss och berör oss än idag.